Din Digitala Terapeut
Välkommen att använda sidan i det förebyggande arbetet mot stressrelaterad ohälsa

Det finns teorier om att en del av oss har ett okänsligt nervsystem som gör att vi inte känner (över)belastning förrän det så att säga är för sent.

Professor Marie Åsberg säger i en intervju i tidningen Vi 2016:
"– Intrimningen av kroppens stressystem sker tidigt i livet, från att vi ligger i mammas mage och under våra första uppväxtår. Om vi råkar ut för elände när vi är barn är det rimligt att stress-systemet ställs in på att tåla mycket. När de här människorna sedan utsätts för stress i arbetslivet känner de inte stressymptomen lika mycket. Det ska till mycket belastning innan de reagerar och då kan det redan vara för sent."

Professor Bodil Jönsson skriver i boken Människonära design från 2005:
" Kroppsterapeuter (t ex fysioterapeuter utbildade i Basal Kroppskännedom - min anm) kan berätta hur man enkelt kan diagnosticera hur känslig eller okänslig en människa är för signaler från sin egen kropp. Utmattningsdeprimerade människor förefaller ha en påfallande låg grad av känslighet för (över)belastning, så påfallande låg att detta skulle kunna höra till själva diagnosen.
Har okänsligheten också ett prognosvärde, dvs. har den funnits där från början och kunde den ha använts som förvarning eller är det en egenskap som förvärvas genom inlärning? Stress är ett i högsta grad inlärt beteende, men vi kan ha olika fallenhet från början för att lära oss att bli just stressade."

Pia Dellson, överläkare och specialist skriver i sin bok Väggen - En utbränd psykiatrikers noteringar 2015:
"Man ska lyssna på kroppens signaler.
Men om de är väldigt svaga
är de svåra att höra.

Som om larmet är urkopplat.
Hur ska man då veta att
det brinner på vinden?"

Vi får avvakta och se vad forskning så småningom visar. Om det ligger något i dessa teorier, som tre ganska tunga namn har beskrivit, är det kanske inte så konstigt om vi aldrig "lär oss", vi som "bränner ut" oss flera gånger. Vi känner ju uppenbarligen inte kroppens signaler förrän det är för sent. Att inte känna kroppssignaler gör att jag får svårt att sätta egna gränser tänker jag. Att ha svag förmåga att sätta egna gränser blir ett funktionshinder när vi idag lever i ett samhälle som många gånger saknar gemensamma gränser och där jag förväntas kunna sätta egna gränser.

Kan det vara så att personliga egenskaper som engagerad, idérik och arbetsvillig också bidrar till svag förmåga att sätta egna gränser?

Ska vi då lägga oss platt på marken och ge upp, det verkar ju sitta i generna, inget att göra något åt.
Nej, vi ska inte lägga oss platt på marken.
Men vi som har svag förmåga att sätta gränser får lära oss att använda hjälpmedel, strategier och verktyg för att få balans mellan alla olika arbeten och aktiviteter inom och mellan egenarbete, ideellt arbete och lönearbete.

Jag tänker att den här svaga förmågan att sätta egna gränser kan ställa till det för oss då vi människor är flockdjur. Vi gör nästan vad som helst för att få tillhöra en flock, så det gäller att hitta en flock med människor som är bra för just mig, människor som vill mig väl. Människor som inte enbart ser mina prestationer.
Detta är inte helt lätt då vi, som jag upplever det, lever i ett konkurrens- och prestationsinriktat samhälle när jag istället behöver människor som hjälper mig att sätta gränser och avlasta mig från aktiviteter och arbetsuppgifter när jag själv inte klarar av det.


Jag är övertygad om att genom medvetenhet och tillsammans med olika hjälpmedel, strategier och verktyg kan också vi med svag förmåga att sätta egna gränser få en långsiktigt hanterbar och hållbar vardag inom och mellan egenarbete, ideellt arbete och lönearbete. Ju fler vi blir som använder oss av olika typer av stöd desto naturligare kommer det antagligen anses. På sikt kanske det till och med leder till förändringar på grupp- och samhällsnivå så att särskilda verktyg, strategier och hjälpmedel ej kommer behövas eftersom de redan kommer vara inbyggda på olika sätt.